Solen

20:e Mar Ni vet hur det är när man vågar sig ut trots att det är november, januari, februari. Eller, ibland måste man ju faktiskt ut.
Hur som helst, det känns som att man blir bestraffad, och man vet inte vad man har gjort, men någonting måste man ha gjort, för regnet slår en ideligen i ansiktet och vinden visslar i öronen, och man förstår att det bara är en fråga om tid innan man börjar snyfta högt och okontrollerat, och man vet att man aldrig har letat efter något att dö för, bara något att leva för, och mot sin vilja inser man att det inte finns någonting att leva för (alltså det är så det känns) och man frågar sig varför man till varje pris måste bo i Sverige, och man vet att ingenting lever, inga växter, inga blommor, ingenting, men att man själv, tjurskallig som man är (för det är man om man till varje pris måste bo i Sverige) stretar på som om man inte visste bättre, och det gör man ju inte heller, och någonstans då, eller rättare sagt nu, tränger solen igenom den stora tunga tjockan som har legat som en enorm mödomshinna över landet i månader och man känner det som om allting bara har varit en lång och obegriplig mardröm och som man skakas till liv ur av våren som äntligen är tillbaka.